Jag började rida någon gång i
början av 80-talet. Vill själv minnas att det var 1982, för jag tror
jag var 7 år… och jag vet att det var i samma veva som ridskolan
fick sitt ridhus uppfört och eftersom de
på hemsidan skriver att det var 1981 så tror jag att det
höll på att byggas, men inte färdigställdes, förrän 1982 :-) Jag
lärde mig rida på Götene Ryttarklubb men var medlem i Bergs
Hästklubb – vilken är svensk distanssports ”urmoder”.
På 80-talet var det Gitz Johansson som var ordförande i Bergs
Hästklubb. Gitz är idag en mycket väletablerad domare och funktionär
inom distansridsporten, hon har ett brinnande intresse och ett oerhört starkt
engagemang – hon om någon skulle vara värdig mottagare av
IDROTTSAKADEMINS HEDERSPRIS i mina ögon!
På 80-talet var det också Gitz och Bergs hästklubb som arrangerade
Karolinerritten på den vackra västgötaslätten. Därigenom kom jag i
kontakt med grenen distansritt. Någonstans i 10-12-års åldern var
jag med som funktionär på en av hästklubbens Karolinerritter. Mitt
första minne av distansridning har jag därför ifrån en av grindarna,
närmare bestämt från dåvarande Stuteri Cavallos stallbacke. Kommer
inte ihåg vad jag hade för uppdrag som ung funktionär, men jag minns
mycket tydligt att jag oerhört gärna ville rida distans och jag
minns de röda, vita och gula banmarkeringarna!!! Jag hade inte någon
egen häst på den tiden, utan tävlade ponnyallsvenskan och junior cup
på lånade ponnyer.
I ca 15-16 års åldern upphörde mitt regelbundna ridande. Jag tackade
för mig och återlämnade min sköthäst, New forest ponnyn Merri Emm (e.Nasser
RNF 61 u.Merrylou RNF 881), i sin ägares vård. Under flera år red jag sporadiskt, men i
snitt 1-2 gånger per år, när tillfälle gavs. Under studieperioden i
Vänersborg kring millennieskiftet, blev jag medryttare åt en då
3-årig fullblodsvallack vid namn Kookaï xx(e. Mr Eubanks xx u. Kafu
d´amour xx) och delar av mitt
tidigare hästintresse väcktes till liv igen. Åren gick och jag
underhöll mig istället med hundsporterna lydnad, agility,
utställning, spår och räddning tillsammans med min evigt trogna vän
storpudeln Sera.
Först 2007, i samband med att jag träffade min nuvarande sambo,
uppstod möjligheten att återuppta mitt hästintresse. Martin var
riddaren som lagt rustningen på hyllan, men inte kunnat göra sig av
med sin vapendragare, Mr Bento. Min första egna häst, Kila ox, höll
dessvärre inte för ridning skulle det visa sig. Istället hittade jag
så småningom arabkorsningen som skulle uppfylla min barndomsdröm och
bära mig genom slingriga stigar med röda, vita och gula
banmarkeringar! Nu är det Surprise Bandy och jag, i sällskap med den
omskolade riddarhästen Mr Bento och Martin, som genomför mil efter
mil tillsammans och blir starkt sammansvetsade – distans är helt
underbart!
