Bakgrunden till Distansintresset – en lång historia

Jag började rida någon gång i början av 80-talet. Vill själv minnas att det var 1982, för jag tror jag var 7 år… och jag vet att det var i samma veva som ridskolan fick sitt ridhus uppfört och eftersom de på hemsidan skriver att det var 1981 så tror jag att det höll på att byggas, men inte färdigställdes, förrän 1982 :-) Jag lärde mig rida på Götene Ryttarklubb men var medlem i Bergs Hästklubb – vilken är svensk distanssports ”urmoder”.

På 80-talet var det Gitz Johansson som var ordförande i Bergs Hästklubb. Gitz är idag en mycket väletablerad domare och funktionär inom distansridsporten, hon har ett brinnande intresse och ett oerhört starkt engagemang – hon om någon skulle vara värdig mottagare av IDROTTSAKADEMINS HEDERSPRIS i mina ögon!

På 80-talet var det också Gitz och Bergs hästklubb som arrangerade Karolinerritten på den vackra västgötaslätten. Därigenom kom jag i kontakt med grenen distansritt. Någonstans i 10-12-års åldern var jag med som funktionär på en av hästklubbens Karolinerritter. Mitt första minne av distansridning har jag därför ifrån en av grindarna, närmare bestämt från dåvarande Stuteri Cavallos stallbacke. Kommer inte ihåg vad jag hade för uppdrag som ung funktionär, men jag minns mycket tydligt att jag oerhört gärna ville rida distans och jag minns de röda, vita och gula banmarkeringarna!!! Jag hade inte någon egen häst på den tiden, utan tävlade ponnyallsvenskan och junior cup på lånade ponnyer.

I ca 15-16 års åldern upphörde mitt regelbundna ridande. Jag tackade för mig och återlämnade min sköthäst, New forest ponnyn Merri Emm (e.Nasser RNF 61 u.Merrylou RNF 881), i sin ägares vård. Under flera år red jag sporadiskt, men i snitt 1-2 gånger per år, när tillfälle gavs. Under studieperioden i Vänersborg kring millennieskiftet, blev jag medryttare åt en då 3-årig fullblodsvallack vid namn Kookaï xx(e. Mr Eubanks xx u. Kafu d´amour xx) och delar av mitt tidigare hästintresse väcktes till liv igen. Åren gick och jag underhöll mig istället med hundsporterna lydnad, agility, utställning, spår och räddning tillsammans med min evigt trogna vän storpudeln Sera.

Först 2007, i samband med att jag träffade min nuvarande sambo, uppstod möjligheten att återuppta mitt hästintresse. Martin var riddaren som lagt rustningen på hyllan, men inte kunnat göra sig av med sin vapendragare, Mr Bento. Min första egna häst, Kila ox, höll dessvärre inte för ridning skulle det visa sig. Istället hittade jag så småningom arabkorsningen som skulle uppfylla min barndomsdröm och bära mig genom slingriga stigar med röda, vita och gula banmarkeringar! Nu är det Surprise Bandy och jag, i sällskap med den omskolade riddarhästen Mr Bento och Martin, som genomför mil efter mil tillsammans och blir starkt sammansvetsade – distans är helt underbart!